hermanssson

Vi båda visste att målet med denna lördag var att, förutom att ha en riktigt bra dag ute i naturen, lura gammelgäddan. Så snart vi anlände, vilket var vid 12-tiden, gick vi bort och lade i båten. Den hade legat på land, uppochned, i väntan på att isarna skulle släppa. Eftersom sjön är liten tog det inte lång tid innan vi hade rott den till vår lilla "brygga" vid stugan. Allt vi behövde för några timmar i båten åkte ned när vi tömde bilen på saker; tre haspelspön, håv, diverse drag och andra tillbehör, fyra folköl, och kanske bäst av allt - en låda mandelkubb.

Väl ute på den första av våra väl utprövade hotspots började fisket. Vi kastade och kastade, men inget hände. En timme flöt förbi, och vi bestämde oss för att byta ställe. Vidare till nästa, men det var samma sak där - dött. Vi blev exprimentiella, och rodde båten in i utloppet, en smal å som vackert ringlar sig ner mot en dammlucka varefter det blir vild fors ut i den stora Järnsjön. Enligt pappa ska öring ha setts (och fångats?) i detta utlopp, något som vi gärna skulle uppleva. Men det var lika dött där. Det enda jag såg var en ensam kräfta på ett grundparti. Huruvida den var död eller levande vet jag inte.

Ut på sjön igen för att fiska av nästa sida av sjön. Där brukar det vara bra, där måste vi väl få hugg? Svaret visade sig bli nej, även där. Vi ledsnade en aning, efter att ha fiskat i över två timmar utan tecken på liv under ytan. Det enda vi hade sett var bävern, som lugnt lapade i sig lite av den stekande solen. Vi bestämde oss för att fika lite. Öl och mandelkubb slets fram ur väskan. Ni vet säkert hur gott fika smakar när man är ute i skog och mark och rör sig, samma sak ute på sjön denna gång. De tjugotal kubbar som låg där när vi öppnade burken var snart omplacerade till våra magsäckar till vår stora belåtenhet. Vi bestämde därefter att vi skulle ro drag hem, för att ta en paus.

Efter att ha tömt båten på värdesaker och bundit den, åkte vi in till centrum för lite lunch. Mycket hade hänt i Årjäng centrum sedan vi sist var där. Hyreshus prydde den plats där Årjängstrollet tidigare stått, mycket ocharmigt tyckte vi. Efter att ha analyserat matutbudet insåg vi snart att det antingen skulle bli kinamat eller pizza. Jag kände inte för kina, så det blev alltså det andra alternativet. Vi gick in på en av de nyare pizzeriorna där vi möttes av en till synes mycket svensk tjej. Oväntat och ovanligt. Efter att ha beställt en enligt servitrisen mycket krånglig pizza gick vi mot utgången till uteserveringen. Trodde vi ja. Man får inte dricka alkohol utomhus före den första maj. Därför fick vi surt ta med pappas vinglas och sitta inne och äta våra pizzor. Efter maten stötte vi på Johan Hermansson inne i centrum. Vadå tänker ni, vad menar han nu. Jo, det är nämligen så att pappas kusin heter också Johan Hermansson. Vi pratade lite om allt och inget, då man inte ses alltför ofta, innan vi begav oss tillbaka till stugan igen.

Väl där fyllde vi båten med saker igen. Det var nu det gällde. Antingen eller. Nu eller aldrig. Vi visste att gäddorna brukar hugga bra vid solnedgången, åtminstone här i trakterna, så vi var fyllda av förväntan och revanschlust. Vi började längst bort, där solen går ner tidigast. Jag hade en liten gädda på i några sekunder, men efter att den släppt och varken han eller hans kusiner visade huggvilja, flyttade vi oss. Vi rodde drag över mitten av sjön, där de största fiskarna troligen rör sig (har vi fått för oss åtminstone) innan vi landade vid den vänstra kanten, i viken där vi börjat dagens fiske. Det tar inte alltför lång tid innan jag får hugg, nära båten. Det rusar lite i rullen, och jag känner i rycken att fisken är ganska stor. Det som talar emot är att den inte är speciellt vild eller aggressiv. En gädda som krokas brukar oftast inte ge upp i första taget. Av någon anledning gjorde denna det, och den kom snabbt in till båtkanten. Större än vad jag trodde av fighten att döma, håvades den. En gädda som pappa trodde vägde över fyra kilo. Jag trodde att det var lite under fyra kilo. Den var kort men tjock. Riktigt mätt såg den ut att vara. Lagom efter att fisken dödats och fotograferats fortsatte fisket från pappas spö. Nu var man tvungen att fiska på, för snart skulle solen gå ner över trädtopparna. Smack sa det, så högg det till även för pappa. En tydligt mindre fisk hade huggit på hans bruna, tydligt erfarna och ärrade Atom Giller Flash. Gäddan var av den storlek att man kunde lyfta upp den i båten utan att använda håv. När vi båda väl kommit igång efter kladdet med fiskarna hade det redan dött ut. Den nyss ljusa, ljumma vårkvällen förbyttes i kall natt på mindre än 20 minuter. Vi kände oss nöjda med de två gäddorna som räddat vår i övrigt rätt händelselösa dag, ur fiskeaction sett.

Ner med fisken i en ICA-kasse, in i bilen med den och alla andra grejer. Ett kort stopp på statoil där lite mer folköl och snacks inhandlades för det som var kvar av kvällen. Sedan snabbt hem till farmor och farfars hus, där vi skulle slå läger för natten. Vågen stannade på 3,1kg för min gädda, kraftigt mycket mindre än vad vi båda gissat, och pappas låg på 1,2kg. Medan pappa filéade upp de båda bestarna drog jag mig tillbaka i soffan framför Rocky Balboa. Ganska snart efter att filmen slutat kände vi för att call it a day, och gå till sängs. En lång skön dag var till ända, och två Hermanssonar somnade sött och drömde om framtida fångster ihop.

En ny dag spirade, och vi åt frukost enligt plan på det lokala, dock fräscha och nybyggda hotellet i Årjängs centrum. En god standardbuffé med bacon, äggröra, vita bönor, skinka, grönsaker, bröd och yoghurt avnjöts innan det var dags för hemfärd. Eftersom pappa bor i Lilla Edet, och jag i Eskilstuna skulle det bli onödigt farande för mig att släppa av honom hemma. Han ringde en gammal kompis som bodde i grannorten Säffle, där jag sedan släppte av honom, innan jag själv åkte hemåt. Jag stannade en snabbis hos mamma och slängde av den ena av mina två gäddfiléer på runt ett kilo styck. Det verkade uppskattas!

En tvådagars fiskeresa var alltså över, och väl hemma hamnade jag tillsammans med min Sandra i soffan för den där sköna äntligen-hemma-känslan som alltid infinner sig när man kommer hem.