hermanssson

Nu skall jag berätta två egendomliga saker som hände igår. Båda handlar om folk, och deras beteenden.

Händelse nummer ett:

Jag och Totte hade precis varit hos Stephan, som ni såg i ett tidigare blogginlägg. Gatan han bor på är väldigt smal, och eftersom bilar står parkerade lite här och var kan man inte vända hur som helst, utan man får åka en bit bort för att vända på en vändplats. Sagt och gjort, jag och Totte åker längs gatan, och svänger vänster in mot vändplatsen. Där ser vi en pappa med barnvagn, och en liten flicka, kanske fem år gammal. Flickan verkar glad och stojig, då hon studsar på stället med bus i blicken. Pappan verkar inte bry sig om flickan, då han sakta strosar framåt på trottoaren. Som jag tidigare sa var gatan smal, kanske ännu smalare här, så vi fick köra farligt nära pappan och barnet. Och DÅ gör flickan ett utfall mot bilens vänstra framskärm, ungefär vid strålkastaren på förarsidan. Av blicken att döma ser det ut ungefär som att hon fått syn på något hon vill åt på bilen. Precis innan hon hann fram nära nog att ta på bilen så ryggade hon tillbaka. Totte märker dock att hon springer efter, tätt tätt bakom bilen. En tvär inbromsning och hon hade sprungit in i den. Eftersom vi kör i kanske 15km/h och hon är liten och ung, så kom vi snabbt ifrån och hon slutade springa, och studsade tillbaka till sin pappa vid vagnen, som fortfarande ser trött och oberörd ut. Nu vänder Totte bilen och vi är redo att åka tillbaka. När vi nu kör förbi vagnen med flickan bredvid, gör hon ett nytt utfall! Denna gång kommer hon dock mer framför bilen, redo att bli påkörd när Totte tvärnitar. Vi båda svär till, och jag reagerar genom att öppna dörren, redo att skrika åt pappan att hålla koll på ungen, när hon tvärt hoppar tillbaka. Pappan står fortfarande mer eller mindre oberörd, även om hans mun rördes en aning vid händelsen. Sjukt hur man låter sitt barn bete sig. Nästan som en ouppfostrad hund.

Händelse nummer två:

Som jag också skrev åkte jag till Silvan, där Sandra jobbar, för att titta lite saker till flytten. Jag och Sandra hade strosat runt ett litet tag i butiken när vi kom till badrumssektionen, och hyllorna. Ni vet den sortens hyllor av trä man har i badrummet. Vi hade precis bestämt oss att inte köpa den träfärgade, så därför ställde jag tillbaks den där den skulle vara, när två medelålders damer kom fram till mig. Den ena öppnar munnen:

"Vet du om det finns sånadär hörn till tavlor som...."
"Nej, tyvärr jobbar jag inte här även om det kanske ser ut så"
"Nehe, nej, du kanske inte jobbar här"

Inget leende, inget gehör på min starkt sarkastiska ton i "även om det kanske ser ut så" då jag var klädd i skinnjacka, vit tshirt och slitna jeans. Inte butiksmundering direkt, och verkligen inga Silvanmärken. Eftersom Sandra faktiskt jobbar i butiken, hänvisade jag damerna till henne för rådfrågning trots att hon faktiskt var där på sin fritid, i privatkläder.

Tanten "Jaha, finns det såna hörn till tavlor" *visar med händerna hur ett hörn ser ut*
Sandra "Nej tyvärr!"
Tanten "Nehe!"

Hon vänder sig om till den andra tanten, som med butter uppsyn stått tyst under hela scenen, och säger "Ne-ee" och ser uppenbart besviken och bitter ut. Tant nummer två skakar på huvudet, så som tanter gör om de tycker något är dåligt, och sedan går de sin väg. Inga tack ändå, inga leenden, vi som faktiskt varit trevliga och hjälpt dem att svara på frågan trots att vi bara var där som vilka kunder som helst.

Som rubriken antyder, det finns faktiskt folk till allt. Jag funderar lite hur dessa personer fungerar i andra situationer. Kanske inte främst lillflickan, utan pappan. Vad hade han sagt om man rytit till "Vad fan håller ni på med?" och vad hade tanten sagt om jag sagt "Ser det ut som att jag jobbar här eller?" eller "Ser det här ut som en Silvan-skinnjacka kanske?". Men nu ska jag inte vara sån, nu ska jag bara le åt mina medmänniskor, och vara glad att jag är frisk.