Sen men mycket välkommen födelsedagspresent!

Jennifer kom precis förbi och gav mig sin födelsedagspresent till mig. Hon hade inte möjlighet att ge mig den på min födelsedag, så det fick bli idag, men det gjorde ju inget.

Dessa tre DVDs fick jag, samtliga är Live-DVD's från några av mina absoluta favoritband. Har länge tittat på dem, men aldrig beställt dem. Nu är de äntligen i min ägo, och jag kan avnjuta flera timmar av grym livemusik!

Tack Jennifer! :)





Bok- och filmrecension: Låt Den Rätte Komma In



Titel: Låt Den Rätte Komma In
Författare: John Ajvide Lindqvist
Utgivningsår: 2004
Antal sidor: 415
Källa: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9170373426

Titel: Låt Den Rätte Komma In
Skådespelare: Kåre Hedebrant, Lina Leandersson, Per Ragnar m.fl.
Genre: Skräckdrama
Releaseår: 2008
Speltid: 1h 55min
Källa: http://www.imdb.com/title/tt1139797/

Igår läste jag ut boken "Låt Den Rätte Komma In" av John Ajvide Lindqvist. Idag såg jag filmen, som jag redan från bokens första kapitlet såg fram emot att se. Jag vet, speciellt i efterhand, att jag egentligen hade velat se filmen antingen på bio eller på en bra hembioanläggning, men jag orkar inte klandra mig för att jag tittade på den på datorn i dagsljus.

En kväll i Stockholmsförorten Vällingby, luras en trettonårig pojke in i skogen av en man. Mannen söver pojken med halotan, och hissar sedan upp honom i ett träd med hjälp av ett rep och en vinsch. Han skär av pojkens hals, och tappar honom snabbt på blod. Mordet kommer att sätta skräck i den novemberkalla huvudstaden, som nu undrar vad det är för slags psykopat som går lös.

Oskar är tolv och bor i en närliggande förort, Blackeberg, under tidigt 1980-tal. Han lever ett förtryckt och olyckligt liv. I skolan har nämligen problembarnen valt ut honom till förste, och till synes ende mobboffer. Han har aldrig vågat slå tillbaka, utan gör sitt bästa för att tänka bort allt våld han får utstå, både psykiskt och fysiskt. Väl hemma i säkerhet planerar Oskar att en dag våga ge tillbaka, men tankarna är långt ifrån att bli verklighet, så det är trädet på gården som istället för Jonny (Conny i filmen) och hans medhjälpare får knivhugg efter knivhugg i sig.

Då står hon där, på gårdens klätterställning. Eli - en tjej i Oskars ålder. Han märker direkt att hon inte är som alla andra, då hon luktar väldigt konstigt, och pratar mer som de vuxna än honom. De ses ute på gården kväll efter kväll och börjar komma varann närmre för varje gång. Oskar har inga andra vänner, så han uppskattar hennes närvaro mycket, även trots att hon inte är som honom.


Jag tänker inte recensera filmen mer än så, då jag önskar alla som tänker läsa boken eller se filmen, all spänning själva. Det finns inget värre än när man spoilar ett bra verk i förväg.

Låt Den Rätte Komma In var en sån bok som bara blir bättre och bättre ju längre man läser. Lässtunderna blir allt längre ju längre in i boken man kommer. Den är inte skriven så som amerikanska (och ibland svenska med för den delen) böcker kan vara ibland, som t.ex. Dan Brown-serien (DaVinci-koden m.fl.) där varje kapitel slutar olidligt spännande, utan här handlingen mer kommer krypandes. I början visste jag egentligen inget om varken boken eller filmen, mer än att det är en svensk vampyrfilm. Med bara det i bagaget plockade jag boken ur en pocketrea i Västervik i somras under min och Sandras semester där. Började läsa den för någon vecka sedan, under min sjukvecka.

Boken är skriven med ett bra språk. Jag tycker även om att det är väldigt lätt att särskilja dialog och tal med berättandet. Den är dock tryckt med väldigt liten text, åtminstone i pocketutgåvan. Det gör att det är lite svårt att läsa den om man är trött, vilket jag tyvärr ofta är när jag läser innan jag ska sova. Det kanske dock är lika bra, då märker man när det är dags att lägga ner den och sova istället.

I filmen står Tomas Alfredson bakom regin, som bland annat gjort Fyra Nyanser Av Brunt med Killinggänget. Jag har idag läst några recensioner av filmatiseringen av Låt Den Rätte Komma In, och håller med om att han bantat bort lite väl mycket av handlingen i boken när den översatts till film. Några karaktärer finns inte med alls i filmen, och vissas roll har minskats kraftigt. I stort sett varje scen är ändrad på något mer eller mindre viktigt sätt, vilket jag som nyss läst boken kan störa mig på, beroende på vilken version jag själv föredragit. 20-25 minuter extra detaljer, och lite mindre förändringar från originalhandlingen hade höjt mitt helhetsbetyg. Jag skall dock ge Alfredson credits för att ha valt att filma vissa scener så som han gjorde, det trodde jag nämligen skulle bli svårt att återge bra i film när jag läste dem i boken.

Om man ska analysera skådespelarinsatserna tycker jag faktiskt att det brister här och där. Det känns tyvärr att det är film. Då menar jag att man kan se och höra att skådespelarna inte är speciellt erfarna. Det är lite "läsa från ett papper" i vissa dialoger. Jag värdesätter trovärdighet i reaktioner, uttal, ansiktsuttryck och rörelser, och det är där det brister ibland. Det förmedlas helt enkelt inte lika mycket rädsla, kärlek, frustration, sorg och så vidare, som jag skulle kunna önska. Trots det är Låt Den Rätte Komma In en film som kultursverige skall vara stolt över, och en film som jag gärna ser igen när tillfälle ges.

Som ni kanske märker föredrar jag boken, och det avspeglas i betygen. Jag rekommenderar dock både boken och filmen varmt för er som funderar på att läsa eller se den.

Betyg boken: 8/10
Betyg filmen: 6/10

Sjukskriven - inte så jag ville inleda veckan

Vaknade med väldigt ont i halsen. Ingen större tvekan om att det blev till att sjukskriva sig. Tack vare Mucoangin, en tablett från Apoteket, kan jag svälja igen. Så här sitter man, insvept i morgonrock, med halsont och snörvlig näsa och försöker fördriva tid. Just nu sitter jag och försöker tipsa Robin om musik han ska ha till hockeyns "omklädningsrummet-skiva", men det känns som att min och hockeylagets musiksmak skär sig en aning, så jag har inte så mycket att erbjuda dem.

Vad gör ni när ni är sjuka? Jag tänkte titta på första avsnittet av Roast på Berns, sedan kanske nån film ur arkivet. Har ju en halv bok kvar att läsa också, får se om jag har ork till det.

Här har ni en grym liveakt att njuta av under tiden jag ligger och degar:



Idol 2009

Idol är inget annat än en tradition. Varje år tänker åtminstone jag "ja, det ska jag lätt se!" när den första reklamen för auditionturnén, jag vet inte hur det är för er.

För att summera första avsnittet, måste jag säga att det kändes kort! Jag tycker bara man fick se fem, kanske sex auditions. Åtminstone såna man fick höra kommentarer från juryn på. Kul i alla fall att det är varje vardagkväll (förutom måndagar?), även om man inte kommer se varje avnsitt. Bäst audition idag enligt mig gjorde denna tjej:

http://tv4play.se/noje_och_humor/idol?videoId=1.1191246


Coldplay-ruset sitter i...

Som sig bör efter en helt fantastisk konsertupplevelse.

Därför rekommenderar jag denna sjukt sköna video (och låt):


Coldplay live på Stockholms Stadion 22/8

Jag följde som sagt med på Coldplay live på Stadion i lördags. Såhär i efterhand kan jag säga att jag inte ångrar det en sekund. Helt fantastisk spelning på många sätt och vis. Chris Martin är en underbar underhållare på scenen, och man känner sig verkligen välkommen som åskådare, eller snarare gäst.

Bäst var avslutande Life in Technicolor ii - grym känsla i den låten. Live speglade den glädjen bland alla i publiken som delade samma åtrå för bandet på scen och musiken de skapar. Fix You är en dänga, som alltid kommer att vara bra. Jag förstod att den skulle skapa allsång från första vers, och så blev det också. Jag delar inte hysterin över låten Viva la Vida, men självklart kunde man inte låta bli att hoppa med då det var en stämningshöjare utan dess like.

Ödmjukheten och öppenheten var total när bandet plötsligt intar plats mitt i havet av ståplatser, bakom PA-anläggningen. där de spelar en akustisk låt jag inte kände igen, plus en egen version av Billie Jean, som en hyllning till Michael Jackson. Tyvärr stod vi på en plats där hela PA-anläggningen täckte bandet, så fick inte riktigt uppleva det fullt ut.

När miljoner konfettifjärilar sprutade ut under Lovers in Japan och Death and all his friends spred sig en sig blandning av känslor inom mig. Tänk om detta verkligen är sista gången Coldplay spelar live i Sverige, då Chris Martin tycker att det är dags att lägga rocken på hyllan när man fyllt 33. Jag önskar därför att jag stod i regnet av fjärilar med Sandra. Så nästa gång om det nu blir en, är vi där, i fjärilsregnet tillsammans.


Coldplay ikväll!

Lustigt vilka bananskal man halkar runt på ibland. I måndags hade jag inga speciella planer för helgen, och nu ska jag åka på Coldplays sista (enligt folk) spelning i Sverige någonsin. Det utan att behöva betala biljetten! Jag står nämligen för bilen istället, så att mitt sällskap slipper åka tåg och övernatta i storstan. Winwin känns det som :)

Har egentligen inte lyssnat på Coldplay så mycket på sistone, men man lär bli pepp när vi spelar de bästa låtarna i bilen på vägen upp. Jag tror att mina favoriter är (inte rangordnade):

Shiver
Trouble
Fix You
Cemeteries of London

Bokrecension: Snömannen



Titel:
Snömannen
Författare: Jo Nesbø
Utgivningsår: 2008
Antal sidor: 473
Källa: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9164202704

Den första snön faller, som så många gånger förr. Denna gång är dock annorlunda. En liten pojke ser plötsligt att det står en snögubbe utanför hans fönster. Varför står den där,  vem har gjort den, och varför ser den så ondskefull ut? Nästa morgon när han vaknar är hans mamma borta, och nu ser han det. Snögubben har mammas halsduk.

Harry Hole på Oslopolisen får ett anonymt brev undertecknat Snömannen, som med sitt innehåll visar att denne någon har ögonen på honom, och hans förflutna som seriemördarjägare. Är detta ett tecken på att Snömannen försöker locka med sig kommisarie Hole i sin sjuka lek, eller är brevet bara en bluff? Ju mer tiden går, börjar fler och fler kvinnor försvinna i Oslo med omnejd. Något verkar de ha gemensamt. De är alla gifta fruar med barn. Frågan är, är det en slump att där står en elakt leende snögubbe vid varje mordplats?

Jag kan börja med att säga att denna bok är väldigt udda på många sätt. Det låter kanske negativt, men det är inte det jag menar med udda. Den skiljer sig bara så mycket i både stil och story mot andra kriminalromaner. Det är Många personer och namn i boken, så det gäller att hålla alla på minnet, eller föra anteckningar. Man kastas från miljö till miljö, från person till person och man följer både Harry själv, hans kollegor och alla möjliga andra karaktärer och får uppleva händelseförloppet genom många olika synvinklar.

Handlingen är en aning flummig i början, innan man börjarse alla samband och förstå samma sak som kommisarie Hole själv förstår. Ibland tycker man sig ha en aning om hur allt ska sluta, men då kastas allt om tvärt, och blir helt annorlunda - något jag älskar, om det är välgjort, vilket det är i Snömannen.

Det bästa är ändå Nesbøs starka karaktärer. Efter denna, som är min första bok i Harry Hole-serien (som innehåller 5-6 böcker) ser jag ändå klart framför mig hur de skulle se ut på film, och kan nog välja passande svenska skådespelare. Då tycker jag man har lyckats som författare att ge sina karaktärer liv.

Jag kommer helt klart hålla ögonen på Jo Nesbø, som är Norges erkänt meste och bäste deckarförfattare genom tiderna.

Betyg: 8/10

Bokrecension: Änglar och Demoner



Titel:
Änglar och Demoner
Författare: Dan Brown
Utgivningsår: 2005
Antal sidor: 415
Källa: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9100105023

Robert Langdon, som vi alla känner efter att ha läst och/eller sett DaVinic-koden kastas rakt in i en mordgåta i Schweitz, på det välkända forskarcentret CERN. Sättet den nyligen mördade fysikern märkts på är det som får chefen för CERN att tillkalla Langdons expertis - han är brännmärkt med symbolen av ett urgammalt utdött brödraskap. En historisk och religionsmässig resa tar sin början, och mycket kommer att hända under de närmaste dygnen. Något Langdon aldrig kunnat drömma om. Till sin hjälp får han dottern till den mördade vetenskapsmannen - Vittoria Vetra, som också hon är vetenskapsman. Tillsammans med sin far jobbade hon kanske på anledningen till att han dog, och blir därmed en viktig pusselbit i lösningen..

Jag var helt tagen av DaVinci-kodens snabba tempo och häpnadsväckande detaljrikedom. Det känns ofattbart att Dan Brown hittat på det mesta själv, med den fakta han samlat ihop. I Änglar och Demoner är det ännu extremare. Historiska inslag, heliga miljöer och naturvetenskap och religion blandas om vartannat i en helt sjuk mix. Jag är dock frälst av det. Jag gillar verkligen både naturvetenskap och fysik, såsom världens uppkomst och dylikt, och det är bland annat det boken handlar om. Det känns som att Dan Browns "teorier", om man nu får lov att kalla dem det, kan vara sanna, då de är så välgjorda.

Ska man försöka kritisera Änglar och Demoner, så är det nog att väl mycket otroligheter utspelar sig, och allt lyckas på något sätt gå vägen för herr Langdon. Lite som för Bond, eller Indiana Jones. Lite väl Hollywood på något sätt, om ni förstår vad jag är ute efter. Det känns som att sannolikheten för att allt skulle klaffa så i verkligheten är 0,0005% även om man fick 100 försök.

Jag måste dock ge mina varmaste rekommendationer att läsa boken. Helst innan du ser filmen, om du nu inte redan sett den. Jag har inte sett den, men det lär inte dröja länge tills jag gör det. Tyvärr har den slutat gå på bio, annat än i Stockholm (där den nog kan räkna sina dagar på två-tre händer) så jag ska försöka se den i full-hd på en bra tv åtminstone. Betyget är skyhögt, men det får den tack vare alla fantastiska detaljer, och hur man gång på gång skapar sina egna teorier om hur allt ligger till, men har fel gång på gång. Att bli "outsmarted" av författaren är det bästa jag vet när jag läser deckare.

Betyg: 9/10

Bokrecension: Sommardöden



Titel:
Sommardöden
Författare: Mons Kallentoft
Utgivningsår: 2008
Antal sidor: 415
Källa: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9127115755

Linköping upplever seklets varmaste sommar, och en skogsbrand sprider sig och tar död på allt i sin omgivning. En ung flicka hittas naken och våldtagen i stadens trädgårdsförening, utan ett enda minne av vad som hänt henne. Kommisarie Malin Fors sätts in på fallet tillsammans med sin kollega Zeke. Tillsammans söker de efter förklaringar på alla frågetecken som dyker upp kring flickan i parken. Plötsligt görs en fasansfull upptäckt till, och sommardöden har bara börjat sin offerskörd..

Jag har inte läst ettan i Mons Kallentofts serie om Malin Fors, Midvinterblod, vilket var lite oturligt, för i Sommardöden får man glimtar i vad som hände i den, vem som blev offer för vad och dylikt. Malin själv gör liknelser hit och dit, vilket snabbt gör att man får lust att blunda, som när man ser en trailer till en serie man själv följer, fast längre bak.

Kallentoft skriver med ett väldigt skönt språk, med meningar som gör det lätt att flyta igenom boken utan att man tappar en massa sammanhang och detaljer. Spänningen i boken åker lite berg-och-dalbana, som det ofta gör i deckare, vilket både är positivt och negativt i det här fallet. Jag tänkte att jag spaltar upp lite plus och minus om boken:

+ Malin Fors är en bra huvudkaraktär. Lagom "normal", men ändå intressant. Kul med en kvinnlig polis for once.
+ Kallentofts sköna skrivspråk som gör boken lättläst
+ Bra beskrivna karaktärer som är väldigt olika varann

- Lite småtråkigt "fall", åtminstone efteråt, utan att spoila för mycket
- Man hade nog kunnat krydda med mer spänning mellan varven

Betyg: 6/10

Filmrecension: Good Will Hunting



Titel:
Good Will Hunting
Skådespelare: Matt Damon, Ben Affleck, Stellan Skarsgård, Robin Williams m.fl.
Genre: Drama
Releaseår: 1997
Speltid: 2h 6min
Källa: http://www.imdb.com/title/tt0119217/

Will Hunting (Damon) jobbar som städare på MIT, USA:s främsta tekniska college. Han bär dock på en gåva, att ha otroligt lätt för allt vad studier heter. I matematik klarar han av det tal som professor Lambeau (Skarsgård) utlyser som en utmaning till sina elever. Talet var så svårt att bara några tidigare kunnat lösa det, inklusive han själv. När Will gör sitt dagliga städjobb i skolans korridorer passar han på att skriva lösningen på en griffeltavla utanför ett klassrum, något som gör att professorn inser hans storhet. Något som förföljer Will är hans problemdrabbade uppväxt. Som tidigt föräldralös har han passats runt från fosterhem till fosterm, något som sätter spår i hans personlighet och tillit till andra människor. När professor Lambeau försöker ta till vara på Huntings extrema intellekt går det alltså inte helt smärtfritt. Till sin hjälp tar han den goda vännen och psykologen Sean Maguire (Williams) som går med på att försöka vara till hjälp.

Jag har en förkärlek till filmer vars handling kretsar kring studier, problemlösning och intelligens. Ni har säkert sett "A beatutil mind" och "21" som är fler syskon i denna genre. Precis som dem är även Good Will Hunting välgjord och intressant. Alla huvudrollsinnehavare är fantastiskt bra i sina roller, man ser verkligen hur de valt rätt person till rätt karaktär. Om jag ska försöka kritisera något med eller i filmen utan att avslöja för mycket, så blir det nog det att jag hade velat se lite mer känslospel på slutet. Detta av den anledning att det finns utrymme för mer just då. Jag tror ni förstår vad jag menar om ni ser den. Det känns lite oklart, och obehandlat, sista tio minutrarna. Det lämnar åtminstone mig lite omättad. Oavsett, så är filmen gripande och stark, smart och snabb. Jag gillade den jättemycket, och kommer med glädje att vilja se den igen, när tiden är mogen för det.

Betyg: 8/10

Bokrecension: Gunnar



Titel:
Gunnar
Författare: Bob Hansson
Utgivningsår: 2007
Antal sidor: 328
Källa: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9146217258

Gunnar handlar om mannen med samma namn. En änkling som inte bara blivit av med sin fru, utan även sitt hjärta. Han har dock fått ett nytt via en transplantation. På grund av hjärtproblemen måste Gunnar gå i förtidspension, något som inte uppskattas av honom själv - han lever ju för arbetet, vad ska han göra nu? I sin egen vardagstristess följer vi honom. Hur han analyserar andra människor, och det självhat människan generellt sett alltid har för sig själv. Skall han lyckas hitta kärleken igen? Vågar han satsa? Och varför känns det som att hans hjärta spelar honom spratt. Känslor han aldrig tidigare känt, och filmerna som spelas upp framför ögonen på honom - är det donatorns minnen?

I boken får vi uppleva lite kärlek, lite spänning och lite annat. Kanske känns som receptet för en ganska bra bok. Eller så känns det helt enkelt som en jävligt tråkig bok. Och tyvärr är det vad det är. Bob Hansson, som tydligen romandebuterar med denna bok, är i vanliga fall poet. Nu skall jag inte såga honom helt, men han charmade inte mig med Gunnar åtminstone. Jag tycker att hans sätt att skriva är alldeles för stelt. Han skriver för korta meningar med för mycket punkter, vilket gör att man tappar helheten och sammanhanget i stycket. Dessutom är den på tok för gråtrist. Det händer inget speciellt, och det lilla man hoppas skall hända, händer inte.

Läs inte Gunnar, det är väl mitt enda tips.

Betyg: 2/10

Filmrecension: The Life of David Gale



Titel:
The Life of David Gale
Skådespelare: Kevin Spacey, Kate Winslet, Laura Linney m.fl.
Genre: Drama/Brott
Releaseår: 2003
Speltid: 2h10min
Källa: http://www.imdb.com/title/tt0289992/

David Gale (Spacey) är universitetsprofessor som på fritiden är en av de främsta aktivisterna mot dödsstraff. Filmen tar sin början fyra dagar innan Gales egen avrättning. Detta för våldtäkt och mord. Med endast tre dagar kvar att leva, kontaktar Gale en journalist och skribent, Bitsey Bloom (Winslet). För henne berättar sin historia, och varför han är oskyldigt dömd. Allt i hopp om att hon skall kunna dra i rätt trådar för att förstå, och bevisa hans oskuld. Först tror Bloom att han är en kallblodig mördare och våldtäktsman, men ju mer hon börjar fördjupa sig i fallet, med hjälp av inflikningar från Gale, inser hon att allt tyder på hans oskuld. Frågan är bara om hon hinner bevisa det i tid..

Det var inte idag jag såg denna film, men jag minns den som om det vore det. Den är både spännande och smart, annorlunda och intressant. För er som känner för att se en välgjord och mycket genomtänkt film med bra skådespel, se den. Jag tycker personligen att Kevin Spacey är ruggigt bra, vilket kanske höjer betyget för mig, men ändå.

Betyg: 7/10

Michael Jackson är död

För er som missat det.

Filmrecension: The Illusionist



Titel: The Illusionist
Skådespelare: Edward Norton, Jessica Biel m.fl.
Genre: Drama/Sci-Fi/Mysterie/Thriller
Releaseår: 2006
Speltid: 1h50min
Källa: http://www.imdb.com/title/tt0443543/

Jag tänker inte skriva några a4 om denna film, även om den enligt många säkert är värd det. Jag blev fängslad vid filmen, och ville inte sluta titta. Det är alltid ett plus. Tar man gärna en fikapaus, eller pratar bort vissa scener, då vet man att filmen max får 3-4 i betyg på skalan 1-10.

Filmen handlar om en fattig bondpojke som växer upp i Wien någon gång tidigt 1900-tal. Enligt sägen skall han ha träffat på en trollkarl som gjorde några fantastiska trollkonster, som fick honom att börja fascineras över magi och trolleri. I tonåren träffar han en flicka i hans egen ålder, som han snabbt fattar tycke för. Då flickan är av högre social rang än han själv, förbjuds de att träffas. Självklart kan mycket lite hålla två kära ungdomar ifrån varann, och så även här. Efter hot blir pojken dock tvungen att bege sig från staden för att inte riskera livet.

Några år senare återvänder pojken, som nu är vuxen, till staden där han växte upp. Han har dedikerat sitt liv till magin, och livnär sig nu på att uppträda på scen som trollkarlen, eller illusionisten, Eisenheim. Som ni förstår sammanförs de båda igen under en av hans shower och relationen får nytt liv. Detta är något som inte uppskattas mer än i unga år, då denna flicka nu skall vigas med stadens kronprins, och bli hertiginna.

Jag uppskattar hur filmen snabbt byter karaktär, och hur man kastas från en händelse till en annan. Klassiska "bra på IMDB"-filmer får en plötslig vändning och allt avslöjas på slutet. Ofta visar sig allt vara annorlunda än vad det såg ut som, och så även i The Illusionist. Ofta är det något som sätter pricken över i:et i en redan spännande och bra film, även om det kan se lite overkligt ut, som i detta fall. Skall inte förklara något om slutet, men det känns lite väl otroligt här.

Betyg: 7/10

Filmrecension: Billy Elliot



Titel:
Billy Elliot
Genre: Komedi/Drama
Releaseår: 2000
Speltid: 1h50min
Källa: http://www.imdb.com/title/tt0249462/

Billy Elliot är en typisk brittisk elvaåring. Han bor med sin far och sin bror i ett litet radhus i en arbetarförort någonstans i England. Hans mor dog för ett par år sedan, och sedan hennes bortgång har stämningen i familjen bara blivit sämre och sämre. Att gruvindustrin, där både hans far och bror jobbar, står och stampar i en tuff strejk gör inte saken bättre.

Billy boxas en gång i veckan, ett påhitt från hans fars sida. Han själv uppskattar det inte speciellt mycket, men kör på. En dag blir ortens balettklubb tvungen att använda boxningslokalen att dansa i, och detta drar till sig Billys uppmärksamhet. Han dras snabbt in i dansen, och uppskattar det snabbt. Lärarinnan ser talang i pojken, och börjar snart satsa på att få honom att bli duktig. En dag får Billy chansen att söka till en balett-akademi för unga talanger, men kanske sätter trycket och misstycket från familjen stopp? Filmen handlar om hur Billy står emot alla motgångar i hans väg att fullfölja det han helst av allt vill hålla på med, baletten, trots vad hans familj och hans omgivning tycker.

När jag läser på IMDB.com om filmen, innan vi tittade på den, kändes det som en "sådär" film. En film som slinker igenom rättså ostört, utan att göra alltför mycket väsen av sig. Jag blev dock endast positivt överraskad. Många smarta detaljer, bra foto, riktigt bra skådespelarinsatser från många av huduvrollsinnehavarna och en OK story gör att filmen blir bra. En fröjd för ögat åtminstone, riktigt välgjort. Det är den tidvis förutsägbara och lite grunda storyn som drar ned.

Betyg: 5/10

Filmrecension: Slumdog Millionaire



Titel: Slumdog Millionaire
Genre: Brott, Drama, Romantik
Releaseår: 2008
Speltid: 2h
Källa: http://www.imdb.com/title/tt1010048/

Årets mest hypade utländska film? Nej, nu var jag hård. Hypad är fel ord. Omtalad och hyllad är kanske bättre. Åtta Oscarsstatyetter och en av de kanske mest rosade filmerna på åratal gör ju att man börjar undra, kan filmen vara något annat än super?

Den lilla indiska pojken Jamal växer upp i slummen utanför en stad i Indien, och vi får följa honom genom hans tragiskt händelserika uppväxt tillsammans med sin bror Salim. Tidigt träffar de Latika, som Jamal blir förälskad i. Trots att de separeras flera gånger under filmen lyckas han hitta henne igen, varje gång. Han gör vad som står i hans makt för att de skall få vara tillsammans, oavsett vilken risk det medför. Till slut hamnar han i heta stolen i frågesportstävlingen Vem vill bli miljonär, lite av en slump, då hans syfte är att bli uppmärksammad av Latika via TV. Sättet han sedan genomför tävlingen, tack vare de saker han fått uppleva genom sin uppväxt, utgör den röda tråden i filmen.

Åtta Oscars känns lite väl. Som de brukar säga i filmindustrin - spela bara "mentally challenged" så får du en Oscar. Lite det syndromet drabbar väl den här filmen också. Bada bara i bajs i slummen så får du en Oscar. Jag tror att sympatin för hur svårt livet är i deras situation gör att man tar in filmen på ett annat sätt. Inte för att det är fel, eller orättvist, men jag tycker att det är så. Jag vet inte om jag kräver att filmer ska vara fria från klichéer eller något, men på något sätt sniffar jag mig till dem litegrann. I synnerhet när folk talat såå väl om filmen i förhand. De gånger jag sett en film, och känt en liten klump i magen av glädje, att jag blivit så imponerad, att filmen gripit mig så enormt mycket - då har det slagit rätt. Då vill jag att den ska få Oscars. Nu sitter jag inte här och säger att Oscar-bedömningen är fel ute eller att Slumdog Millionaire inte är värd några statyetter, jag säger bara att jag fick inte den känslan efter den här filmen. Skulle dock gärna rekommendera den vidare, och se den igen om ett par år. Betyget är högt.

Betyg: 7/10

Händelserik torsdag

Jobb först, inget speciellt med det. Efteråt blev det dock roligare - först badminton med Totte. Trots att det gick skit var det ganska roligt. Önskar dock att min utvecklingskurva ville peka uppåt istället för nedåt. Blir bara sämre och sämre känns det som. Sedan någon timme senare bestämde jag och Sandra oss för att det fick bli utemat idag, ingen av oss hade orken att laga något. Totte var inte sen att haka på. Mat och film, stämningen var där! Valet föll på filmen Yes Man, vars recension ni kan ta del av lite senare.

Fråga inte varför jag är uppe såhär sent, när jag snart ska upp igen. Det blev helt enkelt så, jag var tvungen att bränna lite musik, då Totte skulle låna min externa disk där musiken ligger. Vi passade på att titta på lite youtubeklipp, bland annat detta. Bruce "The Boss" Springsteen bjuder på klassikern The River, live på en gata i Köpenhamn 1988, ackompanjerad av en vanlig gatumusikant han aldrig träffat förut.

Titta och njut!


Filmrecension: Män som hatar kvinnor

Titel: Män som hatar kvinnor
Genre: Thriller
Skådespelare: Michael Nyqvist, Sven-Bertil Taube, Peter Haber, Lena Endre, Ingvar Hirdwall m.fl.
Releaseår: 2009
Speltid: 2h 32min
Källa: http://www.imdb.com/title/tt1132620/

Nej, jag läste aldrig boken. Sandra gjorde det, och bad mig att läsa den innan den kom på bio. Nu blev det i och för sig ganska stressigt, och jag som många andra har svårt att dedikera tid åt att läsa böcker. Jag kunde visserligen ha skaffat mig ljudboken, lagt den i mobilen och spelat den via FM-sändare i bilen från och till jobbet, men det gjorde jag inte. Eller jo, men den ville inte spelas i rätt ordning, då den var dåligt rippad, så jag lade ner projektet.

Filmen handlar om journalisten Mikael Blomkvist (Nyqvist) som fälls för bland annat förtal, och döms till tre månaders fängelse, då han rotat i en finanshajs affärer. Innan han åker in blir han dock kontaktad av en gammal man, Henrik Vanger (Taube) som fortfarande inte löst gåtan om sin brorsdotter, som för mer än 40 år sedan spårlöst försvunnit. Vi kastas in i en deckargåta av rang, där den inåtvända och själsligt ärrade Lisbeth Salander (Rapace) blir Blomkvists värdefullaste hjälpreda i sökandet efter den då 16-åriga flickan. De båda nästlar sig in i föråldrade händelser inom den gamla och framgångsrika företagarsläkten Vanger, där mer än en hemlighet ligger dold under ytan.

Självklart finns det en hel del förväntningar på årets hittills mest hypade film, men det tycker jag att den tacklar mycket bra. Jag känner mig inte besviken över att inte ha läst boken först, även trots att det visar sig att en del saker är ändrade från bokens handling. Jag uppskattar skådespelarinsatserna, speciellt från Noomi Rapace som jag för övrigt inte sett eller egentligen hört talas om förut. Annat än som Ola Rapaces fru då förstås. Jag säger som Sandra, den bör ses på bio, om du inte har ett förbrannat nice hembiosystem.

Några manusmissar drar ner betyget till en åtta, dock stark. Kandiderar till årets bästa film, redan i april.

Betyg: 8/10

Filmrecension: Big Fish



Titel:
  Big Fish
Genre: Drama/Fantasy/Komedi/Äventyr
Skådespelare: Billy Crudrup, Steve Buscemi, Ewan McGregor, Danny DeVito m.fl.
Releaseår: 2003
Speltid: 2h 5min
Källa: http://www.imdb.com/title/tt0319061/

Jag fick rekommendationen om bland annat Big Fish från min kompis Jocke Schön. Han har alltid haft en speciell entusiasm och känsla för bra film, så jag gav den en chans.

I filmen följer vi William Bloom (Crudrup), då han återkommit till sitt barnahem i ett försök att lära känna sin döende far Edward (Finney). De har inte haft någon kontakt under de närmaste tio åren, efter ett gräl om faderns överdrivna skryt och myt om sitt förflutna liv. Will tröttnade på att aldrig få höra något om vem fadern egentligen var, innanför alla uppmålade och ofta överdrivna historier. Det är Edwards återberättade liv vi får följa, blandat med nutidens verklighet och relationen mellan far och son.

Filmens tjusning ligger i de fantastiska scenerna, filmningen och skådespeleriet som håller hög klass filmen igenom, då kanske främst McGregor som den unge Edward. Tim Burton har visat sig vara en mästare på att skapa stämning och mystik i sina sagor, såsom Edward Scissorhands och Charlie and the Chocolate Factory, och man blir inte besviken i Big Fish heller. Jag personligen träffas inte extremt mycket av det sagolikt vackra, då det inte är ett attribut som tilltalar mig mer än en aning. För mig blir Big Fish udda, även om det inte är så negativt som det låter. Den var dock tillräckligt spännande och tilltalande att jag ville titta vidare efter att ha sett drygt halva igår, och det är jag glad att jag gjorde.

Betyg: 4/10

Tidigare inlägg
RSS 2.0